glas sparkar och slag

Jag grälar med tiden.
Jag skulle kunna skylla allt på den, för alla gånger jag haft för kort tid eller för mycket av det.
Den verkar göra allt den kan för att gå emot mig.
Vilket aldrig slutar bra. Tur att det är lätt att va efterklok. Inte för att det är lika uppskattat.
Men att vara klok i förväg har aldrig direkt uppskattats. Det är som konstnärer och musiker, uppskattas av dom flesta efter sin död. Och synd är väl det. Eller kanske inte, vi behöver ju något att skylla på. Nu senast i veckan har det ju varit reportage om att roten till all ondska är rökare. Men dom artiklarna kommer ju alltid vid jämna mellanrum då det inte finns något annat att skylla på. Snart är vänsterhänta roten till svininfluensan också.
Och ändå köper man det, utan en tanke på vilken skit det är. Bara för att man behöver något att slötitta på när man är bakis och jävlig.

Små tankar som bara kommer fram på pendeltåget, då har man tid att tänka.

Och jag anar att det var dags igen

"Jag är inte människa.
Jag är längtan."
Farväl Gullmarsplan.

Long time no see. Som vanligt eller hur?
Men nu sitter jag här igen trots allt. Eller halvligger, det beror på hur man ser det. Jag har sumpat överflödet av kuddar, jag sover trots allt oftast ensam här. Men lakanen finns kvar, och efter tusentals tvättar har dom blivit lenare mot min grund.
Fast när det väl hettar till trivs jag bäst utan något alls. Det är så det alltid varit, det är så det alltid kommer att va.
Det är så jag är.
Och jag borde veta vid det här laget vem jag är. Känns dock ganska mesigt och omoget att hävda att jag borde veta det vid min unga ålder, blott nitton år. Vad fan vet jag egentligen? Men jag ska inte tjata om dom tankarna en gång till.
Du har hört det förut, du vet vad jag kommer fram till och du vet vad jag kommer känna när jag vaknar på sju timmar. Tillbaka på noll.

Och jag funderar på.
"Du tänker för mycket" sa någon till mig för snart många år sen. Mor min tycker bara det är bra, att inte göra något förhastat eller galet. Medan en annan del säger att jag borde bli mer spontan, mer som förut, mer som dom dagarna jag hittades ensam däckad på mariatorget i mina egna magvätskor och fortfarande får höra att jag var söt. Det krävs ett visst självförtroende för det. Eller självförtroende är fel ord.
Mer att veta vart min plats är.
Så länge jag vet vem vart och när jag är har jag alltid varit mitt bästa, oavsätt psykiska och fysiska hälsa.
Varför ska allt vara som en bergochdalbana.
Hela resan mot framtiden och drömmarna gör mig åksjuk. Egentligen borde jag sätta mig på första bästa plan här ifrån, men jag som kanske andra tycker borde dra härifrån snarast har inget vidare behov av att fly.
Jag har aldrig varit den som stått med garden uppe, föredrar att ta smällen när den kommer och låta det gå över så fort som möjligt. Stolthet är något jag kan avstå ifrån. Dock brukar jag tajma in det när jag borde säga ifrån.

Kvitton, papper, digitaliserade utskrivna på HP's egna fotopapper som om det vore ge något starkare minne svämmar över under min säng så snart kan inte ens clownerna och monstrerna få plats. Jag saknar för mycket, tänker för mycket, gör för lite, pratar för lite vettigt och för mycket skit. Skriver för lite. Blodet pulserar ut genom ingenting likt vattenfalls elkraftverk. Runt runt runt, och historien upprepar sig själv. Det har de kloka alltid sagt.
Lär dig efter dina misstag.
Gör mer, gör mindre, håll käft, säg något bra. Sov gott, gör ditt jobb och ta ställning. Vad kommer det bli av en, alla frågar sig det till och från. Ibland flera gånger i timmen, minuten, sekunden. Och det händer att man fortfarande träffar på en drömmare i livets höstskede som fortfarande planerar inför sommaren. Jag fortsätter skjuta upp drömmen om en dröm. Som om jag inte hade ett val.


Kan jag ens skriva längre? Eller har allt bara blivit en lögn? En blandning av nostalgi, längtan och oro? Och då skippar jag ändå stressen och ångesten. Ångesten för vad? Stressen för vad? Vad har jag för tider att passa?
Hur många koppar svart guld jag borde tömma innan nästa rast för att orka dagen, vilka tankar jag borde tänka på för att inte tappa allt och flippa ur. Hur många gånger måste jag se Rambo för att förstå att jag inte är så stark som jag trodde att jag var när jorden snurrade runt solen för trettonde gången för mig.

Jag vet att jag är inte världens partyprisse och stannar upp till morgonen gryr vid varje utgång. Men ska det behöva så svårt att inte veta någonting?

Och om det ens finns någon som läser det här förtjänar du en klapp på axeln eller en öl. Men det har blivit svårt att läsa något som inte har ett dugg med kommande kväll att göra.

Jag undrar ofta vilka ni är.