Allt du trodde var lögn är sant

Jag klagar på typsnitt.
Mamma säger att jag bör ta tag i mitt liv och börja plugga igen. Pappa säger allt löser sig med tiden.
Stephanie saknar den gamla tiden, Jocke vill hoppa över tiden. Emelie vill ändra tiden.
Och jag klagar bara på mina och andras typsnitt.
Ett slagsmål med ögat och fingret varje helg får en att tvivla på vad man egentligen håller på med. Svårt att hitta något eget. Något att visa upp.
Något som jag skulle kunna kalla mitt.

Det döljer dolda berättelser bakom varje tavla och list, och vi ska gömma fler. Dessa ska dock icke gå förlorade.
Utan till de vi aldrig behöver träffade, de kommer kanske aldrig ens bli upptäckta. Men vi kommer inte bli bortglömda.

Från helg till helg bråkar man med sig själv om vad vi faktiskt vill. Trött på ölen, trött på borden, trött på servetterna, kvittona, kladdiga skorna, skitiga pissoarerna. Trött på den billiga spyan som smakar mer plast än eld och tårar.
Adam är trött på att helgen blivit ett tidsfördriv.

Jag ser ju fortfarande fram till helgen, men redan på söndagsmorgonen så har jag glömt bort varför.
Mamma sa att det var på tiden. Pappa säger det löser sig med tiden.
Vad hände med livsglädjen? Vad hände med planerna? Vad hände med revolutionerna vi skulle planera? Kupperna vi skulle göra? Fönstren vi skulle krossa? Väggar vi skulle spränga? Flaggor vi skulle bränna? Än så länge har vi endast lyckats tömma de flaskor vi skulle tömma.

Vi har många skepp att bränna men på ett skepp utan kapten är det svårt att välja kurs. Det har varit stiltje i snart ett år och kompassen fick ett eget liv för länge sen. Jag undrar hur kommande vår kommer se ut.
Jag inväntar våren med viss bävan, inte bara för att jag vet hur mycket som kan hända tills dess, utan också för jag vet hur lite som kan hända.