som om det vore nya tider.

Höst igen. För femtioelfte gången så är det september igen.
Det var samma sak förra året. Och året innan det. Jag tror bestämt att det var samma sak åren innan dess också.
Samma stol, samma låt, samma tankeflykt och samma hosta.

Kanske jag äntligen tappar rösten i år så jag slipper förklara varför varför varför. När det inte ens finns ett varför.
Det är väl helt enkelt så det ska va i guess.
Samma ruttna tv program från samma rum och samma påminnelse att du hann aldrig göra det du faktiskt skulle göra i sommar. Och självklart samma goda råd att aldrig hoppas på mycket, tänka med hjärnan och göra kloka val. Vilket jag aldrig vart bra på. Men man är som man är, det kan man inte hjälpa. Ibland är jag tråkig, ibland är jag bitter och ibland kan jag faktiskt vara en riktigt hyvens grabb. Men det känns för det mesta att jag bara är tyst och bitter. För bitter och nojig för att göra något åt det. Ställa raka svar och säga emot när det blir för mycket.
Men gång på gång skjuter man alltid upp det.
Nästa månad ska jag se till att göra något åt mitt liv, då ska jag börja skissa, skriva och knyta kontakter på riktigt. Dock är inte den här staden till för folk som vill tro på sig själva.
Mer "kunde du inte ha satt dig lite längre bort från mig, den här vagnen är tillräckligt stor"

En kniv i ryggen eller smäll på käften skulle jag behöva då och då. Så man slutar vara så feg för en gångs skull.