26.01.10

Jag lever på lånad tid, och ingenting har hänt.
Men snart har tåget gått, det tar bara en sekund och jag kan äntligen få ålderskriser, diabetes och ryggproblem. Nog för att allt är fortfarande en lek men hur länge då? Det är lätt att göra som alla andra, men vem är jag att döma? I en eka vill jag alltid va, guppa lite fram och tillbaka utan en åra. Utan kanal 6 pålagda skratt och utan reklampaus.

Som om en kommande vår vore förlorad står jag i garaget och hugger ved. För att få någon slags kondition gissar jag, men mest för att rensa tankarna, dock är det smällar man får ta.
Det är ett stort ansvar att skapa sin ungdom, frågan är om jag för oansvarsfull och att min sköna grej kommer bara lösa sig med tiden som den nollåttan man är. Schyssta, balla grejer hela dan, full fart och "utan broms". Men jag får stryk när jag blir trött. "Spyr i busskuren som om jag var något slags djur, i en folktom buss brukar jag hålla tal om kultur." Ett jäkla äventyr att tänka tillbaka till eller bara en tjock dimma av en evig baksmälla och reklamavbrott.

Man vill ju bli ihågkommen, lika väl som man vill bli glömd.
Ska väl göra en bra kombination av de båda en vacker dag, jag jobbar ännu på hur.

Nej, egentligen borde jag bara sitta på en stubbe och skriva till någon jag håller kärt. Dock inte för kärt, det är farligt att vänja sig och man klarar sig alltid bäst själv. Bara det att det lätt blir ganska trist.. Allt eller inget lockar mer än att vara instängd i en byråkrats skal. Jag borde köpa ett torp på landet, bada näck och lägga tak. En dag blir det av.
Först ska jag få magsår i en annan huvudstad och kräkas på många fler.

Jag hoppas att det kommer en dag snart som jag kommer minnas ett tag, vinterdeppet hann ikapp mig tillslut.