och nedräkningen börjar.

Runt runt i sovande kvarter, det är inte min grej att åka 520, aldrig varit och jag är glad över det.
Egentligen är klockan bara lite över nio men jag tror jag är så trött så jag borde gå och lägga mig och sova. Som jag nämde för några veckor sen så fortsatte vakumdagarna (tack du som hittade ordet jag sökte efter) men det börjar tina kring skorna. "Någon har slagit upp ett hål."

Det ni. Vem kunde ana det?
Men lika snabbt som ett farväl vid tricken på medis tog slut kom vintern tillbaka och där med min klumpighet. Utan attva det minsta rund om fötterna halkas det hemmåt och när jag väl vaknade så var vintern tillbaka. Fast jag ska ju sluta klaga och se saker och ting mer positivt, vilket jag alltid gör. Bara det att det är så kul att klaga. Ibland måste man få klaga. Men det slutar ju alltid med att jag klagar på att jag klagar.


Röda luckies, en trave disk, djupfryst fisk och gamla raggsockor. Ljumna lunchlådor och torkade läppar, skrynkliga lakan och en kudde på golvet.
Lite kylskåpspoesi under sänger som ramlat ner som jag aldrig orkat plocka upp, fram tills idag..
"Våra händer gör entré"

För att stoltsera min pondus ett litet slag ska jag bara hävda att herr adam klarade nog allt av att hänga upp ett skåp själv, så helt oduglig är jag inte. Sen om det sitter rakt eller ej är en annan fråga men jag gjorde mitt hemmagjorda vattenpass och körde på känsla. För låter lite charmigare än att att förlita sig på en luftbubbla.

Nu väntas en vecka utan luft. Men jag är glad i alla fall, det är underskattat att kunna känna och överskattat att kunna gå iväg utan att röra en min.
Visst är det bekvämt men inge vidare nyttigt.
Som att gå på bio för att se reklamen och antipiratbyråns näst intill stalinistiska propaganda med amerikaniserade uttryck.
Hur som helst så är allt bra. Fast jag är inte allt för glad för den här veckan. Men det är säkert bra det med.
Allt är ganska bra? För vädret är ju bra? Snö är ju faktiskt mysigt.

Ja, visst är det ganska tråkigt att höra om någon som för en gångs skull har det ganska bra. Lika tråkigt som att höra på om någons problem som ska vara så mycket mer speciella än någon annans.
För jag känner lite att jag försökt beskriva mitt glada humör den senaste tiden, som om ingen visste hur det skulle va.
Man skulle kunna tolka det som att jag ser er alla som idioter, eller att jag är en väldigt bitter och patetiskt person.
För att både ursäkta mig men ändå räta på ryggen kan jag ju säga att det är inget av de två alternativen. Jag vet inte riktigt vad, känns inte som jag vet någonting längre förutom vart jag vill ha mina händer och vem jag helst av allt skulle vela ringa just nu. Om det inte hade stört i semsterfriden.

Sen kan jag dock hålla med om att jag vart ganska bitter innan. Men det är mest för att jag ska få ut lite ilska på det skämtsamma ironiska sättet i och med att jag aldrig är sur eller förbannad. Tror inte jag varit arg på 3-4 år nu. Är det ens bra?

hur som helst. jag börjar räkna dagar och timmar på mina fingrar och tänker på fina ord.
tid går så mycket fortare som ovetande.

Tills våra händer gör entré igen, adjö.

bra va?

jag kom på något bra idag.
En sådan där svinbra tanke som jag skulle skriva ner här så helt okända människor skulle råka ramla in på och tänka:
Han är en bra kille, jag menar, tänker man så bra så måste man ju vara bra. För allt bra är ju bra?
Bra va?

Men jag kommer inte på det längre, så jag är inte så bra.
Fast det är jag just nu, inte på det sättet att skryta, absolut inte. Jag hatar att skryta.
Men bra på det där sättet som i att jag är faktiskt värd att vara ganska bra.
Jag har trots allt putsat alla skorna med dubbla skokrämer och efterarbetat med olika trasor i en viss ordning för den traditionella och mest stilrena putsen.
Då är jag värd det.
Men jag älskar att imponera på folk. Så dom kan tänka; Han är ganska bra, en sån person skulle jag fråga om vad klockan är utan att va rädd.



Ibland kommer man på så bra saker.
Det är synd att man aldrig har tid för att vara sådär bra.
Lönen går före.


Det är några snorungar som retar lillebror i skolan.
Jag kokar av ilska.
Det är bara jag som får reta honom och dom trampar på mitt revir.
Adam traskar in på krigsstigen.

För att avsluta med något bra så är det fredag imorgon.
En fredag av pillande fingrar, intrasslade ben och gärna en eller två bekännelser om sig själv man inte vågat kasta ur sig innan.

11 02 09

Visste du
Att jag har svårt för whiskey men lätt för rom?
Visste du
Att jag hatar lakrits och snor citat?
Visste du
Att jag har tvångstankar om indiska butiken och har svårt för att svälja?

Jag lever. För dom som undrade. Inte för att det är någon annan än mina kära vänner som ramlar in på den här "bloggen" då och då.
Dom vet ju redan att jag lever, eller? Med alla multimedia prylar, datamojänger och microvågsugnar som finns med i min vardag kan man ju tycka att jag borde vara så effektiv och faktiskt få en massa fritid över.
Men det blir det inte.
För varje mer grej jag hinner med på en dag så ramlar det alltid in dubbla antalet punkt på dagens "Ska göra" lista.
"Välkommen till livet" får jag höra varje fredag innan jag skämmer bort mig själv med veckans första öl.
Nu vet jag att jag är väldigt bra på att klaga på onödiga saker och att det finns tusentals som skulle vela ha det som jag. Det betyder dock inte att dom inte skulle klaga över det som jag gnäller om nu om dagarna.

Senaste året har jag lärt mig mer än väntat. Eller så har jag inte lärt mig någonting alls. Det beror på hur man ser det.
I och med att hela 2008 bestod av att dränka det mesta och lite till, leta ursäkter och sorger, fira vardagen och till sist varje namnsdag ledde till ett ganska osunt leverne. Men jag är bara 19 en gång.
Jag är bara jag en enda gång.
Och man ska ju ta vara på allt, även det man inte vill ta vara på. Men man ska känna att man lever.
Väldigt mycket män just nu.


Men jag har lärt mig att ta vara på ögonblick. Och faktiskt uppskatta det där.. tråkiga mycket mer.
För varje dag som går låter jag mer som Gustav Svensson i Svensson Svensson. Men jag kan inte rå för att han är den enda puräkta svensken med de rätta värderingarna och fortfarande har heder och moral i ryggraden.
Jag har lärt mig hur mycket jag tål. Vart gränsen går. När jag ska bli arg.
När jag ska hålla tyst. Att jag inte är så jäkla stark som jag var förut.
Att sport och motion borde räknas in som tortyr.
Att det faktiskt är väldigt skönt att ha tråkigt.

Under hösten 2008 så var allt som kallades för hopp och tro ganska.. utdött. Eller snarare utrotat i det som kallas för själen. Svårt för att känna, svårt för att skratta, svårt för att va arg, svårt för att va ledsen. Svårt för att vara någonting alls. 2008 skulle ju bli året då allt hände! Vad hände egentligen?
Nu är jag bortskämd, en massa hände. Jag tog studenten. Skaffade jobb. Tog en rejäl funderare över mina värderingar.
Blev besviken på mig själv då jag tycktes inte vara den människan som kunde ha värderingar och moral. Att nästan allt var bara ett medvetet skådespel, inget av sig själv och faktiskt.. Sant?
Jag märker redan nu att det jag försöker förklara kan inte förklaras med ord kommande från mig.
Men ja. Jag har ju faktiskt inte skrivit på ett bra tag. Kanske för att det inte hänt något. Kanske för att det hänt för mycket. Kanske för att jag faktiskt inte kunnat avgöra om något är bra eller dåligt.

Vad är anledningen till varför jag skriver just nu?
Kanske för att vi skålade på nyår och söp för ännu ett år rakt åt helvete.
Men vad kan jag säga om 2009 än så länge? Som med allt annat så går det aldrig som jag förväntar mig.
Här har man bävat för skitår helt beroende på arbete och pengar.
Så börjar det med att jag har svinkul, går jämt runt med ett leende på läpparna och hittar på något nytt varje helg?
Och jag börjar känna igen mig själv igen. En Adam som legat i dvala i snart 3 år.
Den Adam som faktiskt tänker lite igen och inte bara dricker för att nästa onyktra helg ska komma snabbare. 2009 har börjat.. förvånansvärt bra och jag gillar det. Det var länge sen något gick bra för mig och att jag själv faktiskt tyckte om det och ansträngde mig för att få det att förbli så.

Jag anar att det hör till med att växa upp att man faktiskt inte kan göra vad som helst och bara skita i vad som händer. jag är ju trots allt en människa som vill göra, säga och se saker och ting. Inte bara låta allt rinna förbi och vakna upp om 20 och undra vart fan min ungdom tog vägen.

Att jag tycker om allt just nu är ingen hemlighet.
Ge mig författarnas blod.