och nedräkningen börjar.

Runt runt i sovande kvarter, det är inte min grej att åka 520, aldrig varit och jag är glad över det.
Egentligen är klockan bara lite över nio men jag tror jag är så trött så jag borde gå och lägga mig och sova. Som jag nämde för några veckor sen så fortsatte vakumdagarna (tack du som hittade ordet jag sökte efter) men det börjar tina kring skorna. "Någon har slagit upp ett hål."

Det ni. Vem kunde ana det?
Men lika snabbt som ett farväl vid tricken på medis tog slut kom vintern tillbaka och där med min klumpighet. Utan attva det minsta rund om fötterna halkas det hemmåt och när jag väl vaknade så var vintern tillbaka. Fast jag ska ju sluta klaga och se saker och ting mer positivt, vilket jag alltid gör. Bara det att det är så kul att klaga. Ibland måste man få klaga. Men det slutar ju alltid med att jag klagar på att jag klagar.


Röda luckies, en trave disk, djupfryst fisk och gamla raggsockor. Ljumna lunchlådor och torkade läppar, skrynkliga lakan och en kudde på golvet.
Lite kylskåpspoesi under sänger som ramlat ner som jag aldrig orkat plocka upp, fram tills idag..
"Våra händer gör entré"

För att stoltsera min pondus ett litet slag ska jag bara hävda att herr adam klarade nog allt av att hänga upp ett skåp själv, så helt oduglig är jag inte. Sen om det sitter rakt eller ej är en annan fråga men jag gjorde mitt hemmagjorda vattenpass och körde på känsla. För låter lite charmigare än att att förlita sig på en luftbubbla.

Nu väntas en vecka utan luft. Men jag är glad i alla fall, det är underskattat att kunna känna och överskattat att kunna gå iväg utan att röra en min.
Visst är det bekvämt men inge vidare nyttigt.
Som att gå på bio för att se reklamen och antipiratbyråns näst intill stalinistiska propaganda med amerikaniserade uttryck.
Hur som helst så är allt bra. Fast jag är inte allt för glad för den här veckan. Men det är säkert bra det med.
Allt är ganska bra? För vädret är ju bra? Snö är ju faktiskt mysigt.

Ja, visst är det ganska tråkigt att höra om någon som för en gångs skull har det ganska bra. Lika tråkigt som att höra på om någons problem som ska vara så mycket mer speciella än någon annans.
För jag känner lite att jag försökt beskriva mitt glada humör den senaste tiden, som om ingen visste hur det skulle va.
Man skulle kunna tolka det som att jag ser er alla som idioter, eller att jag är en väldigt bitter och patetiskt person.
För att både ursäkta mig men ändå räta på ryggen kan jag ju säga att det är inget av de två alternativen. Jag vet inte riktigt vad, känns inte som jag vet någonting längre förutom vart jag vill ha mina händer och vem jag helst av allt skulle vela ringa just nu. Om det inte hade stört i semsterfriden.

Sen kan jag dock hålla med om att jag vart ganska bitter innan. Men det är mest för att jag ska få ut lite ilska på det skämtsamma ironiska sättet i och med att jag aldrig är sur eller förbannad. Tror inte jag varit arg på 3-4 år nu. Är det ens bra?

hur som helst. jag börjar räkna dagar och timmar på mina fingrar och tänker på fina ord.
tid går så mycket fortare som ovetande.

Tills våra händer gör entré igen, adjö.