tick tack

Efter nitton och ett halvt år tror man att man ska va van vid svängen.

Pojkar med piercing i ögonbrynet och kepsar på sne åker moped på min väg och jag sitter i köket med en sladdrig portion fläskpannkaka tillsammans med en burk sylt och två paket mjölk. Inte för att jag blev lång och stark av all mjölk jag druckit. Tro aldrig på en pizzabagares ord.

På andra håll är det ganska roligt att bara sitta och kolla på folk som går förbi. Här får man glad om bara någon går förbi. Och jag har nog aldrig vart med om att det var någon lustig att titta på.

Röksuget slår till igen men jag kan inte göra något för att dämpa det utan att bli attackerad med moralkakor och någon annans ångest. För här är vi nyttiga och hälsosamma, med vandringsstavarna i högsta hugg och en träningscykel i garaget tillsammans med möss och julöl från förrförra året. Inte att förglömma dom toppmoderna slalompjäxorna som var det absolut senaste man kunde ha. 1974.

Igår såg jag att min sandlåda har raserats till ännu ett trädgårdsprojekt. Tydligen hade dom mitt tillstånd, helt utan att jag visste om det. Det är skumt hur man går med på saker utan att gå med på dom. Som smällare i brevlådor och ägg på husväggar. Fast jag var alltid så klantig och kastade alltid mitt tonårsuppror när det fortfarande låg i fickan. Jag vet inte hur länge min jacka luktade sockerkaka efter dess.

Så gick alla och blev upptagna, bortresta, bortflyttade, sjuka och jag vet inte vad.
Antingen så är faktiskt alla väldigt upptagna eller så är det bara jag som glömde bort att skaffa ett liv i farten.
Men jag ska försöka hinna ikapp och sluta ta allt på så stort allvar.

Konsten att jämt se allt som en självklarhet.

Och min oro flödar i massor.

Att jag inte skrivit på ett bra tag förklarar säkert att jag har haft fullt upp senaste tiden. Dock inte fullt upp i att tömma karaffer utan fullt upp med att bara va. Va själv, va i sällskap, va trött, va sliten, va ledig, va kär, va full, va lycklig.
Inge blod på tanden och inga papper på lager.

Men i och med att jag är precis som alla andra så börjar såklart även jag ana oro, jag menar. Vem har sagt att just jag ska va lycklig? Den smått paranodiska känslan av att någonting måste gå sönder kan även få en lugn stressbefriade slacker som jag att titta över axeln.
Det är en konst att inte oroa sig. Att känna fullt ut att jag faktiskt räcker till, och tro på det fullt ut. Trots att jag alltid tycker att jag kan göra bättre ifrån mig.
"Att duga som är" är ingen "Tro på dig själv grej".
Det är nog mer en "acceptera ens brister". Fast vad vet jag, jag är blott bara barnet på 19 år och några månader. Jag fyller 20 i år, jag har absolut ingen erfarenhet alls av vad livet kan ge och ta, trots att man gärna vill tro att man varit med om så mycket redan vid 16 - 17 års åldern. Vad jag försökte mena var hur som helst att det är lättare att tro på sig än acceptera sig själv, mest för att tro på sig själv kan lätt övergå till skryt och hybris. Men det beror ju helt på vem man är.
Själv börjar jag stamma och få akut handsvett. Du känner säkert igen dig. Eller inte.
Usch jag pendlar mellan att försöka göra mig så lite speciellt så möjligt och försöka utmärka mig en liten gnutta.
Vem har sagt att just du ska va lycklig?

Men idag är det svensk vår. Åska, hagel och drivis. Nä, bara kallt kallt och åter igen jävligt kallt.
Det är planer som smids, framtider som beskrivs, drömmar som skapas, andra som suddas ut. Namn som glöms bort, andra som skrivs in.
Telefonnummer byts ut, burkar som dricks, paket som röks upp, lagar som skrivs.
Precis som alla andra år brukar va. Ungefär likadant och såklart helt annorlunda.
Jag gillar att jämföra mig på våren med en fiskmås i motvind. Påväg mot någonstans men ändå ingenstans. För att ingen ska misstolka så är det väl mest att jag försöker pusha fram sommaren så snabbt som möjligt medan våren mest består av jobb och andras plugg.

Men jag ska inte klaga. Adam är kär, glad och kan för en gångs skull betala för sig själv och väldigt bortskämd med att få va med om en lycklig vår.

Jag har såklart mycket kvar att lära mig. Som att faktiskt sluta oroa mig för så mycket, sluta noja mig över allt efter ett tag, inte för att jag måste. Utan för att man alltid gjord det förut, oftast helt i onödan och dom tillfällena det väl gått åt helvete har man stått där och sagt "Vad var det jag sa". Hellre en väntan besvikelse än en chockerande kris.

Och ja, jag är en mesig och feg människa. Mesig och feg på mitt sätt. Och visst. Jag kan bjuda på att vara "lilla adam" som dagdrömmer för mycket och ska hålla sig till det jag alltid gör. Men bara för att jag inte alltid säger emot betyder inte det att jag inte förstår. Mer att jag kan bjuda på att någon annan kan få känna sig ensam om att ha "rätt".

Jag accepterar min brist i att inte säga emot så mycket, fast det kan bli för mycket även för mig. Vad ska man göra för att människor ska förstå att jag tänker, jag finns, jag har faktiskt en tanke bakom det! Det är är väl därför man skaffar en blogg. Eller skriver dagbok. Eller allmänt öppnar upp sig såhär.

Men snabb update är en snabbupdate. Vi hörs igen när jag fått förklarat för mig vad det hära "twitter" är för något som alla tjatar som så fort jag äntligen lärt mig hur man går med i ett så kallat "event" på "facebook".

Våra händer gör entré.