Konsten att jämt se allt som en självklarhet.

Och min oro flödar i massor.

Att jag inte skrivit på ett bra tag förklarar säkert att jag har haft fullt upp senaste tiden. Dock inte fullt upp i att tömma karaffer utan fullt upp med att bara va. Va själv, va i sällskap, va trött, va sliten, va ledig, va kär, va full, va lycklig.
Inge blod på tanden och inga papper på lager.

Men i och med att jag är precis som alla andra så börjar såklart även jag ana oro, jag menar. Vem har sagt att just jag ska va lycklig? Den smått paranodiska känslan av att någonting måste gå sönder kan även få en lugn stressbefriade slacker som jag att titta över axeln.
Det är en konst att inte oroa sig. Att känna fullt ut att jag faktiskt räcker till, och tro på det fullt ut. Trots att jag alltid tycker att jag kan göra bättre ifrån mig.
"Att duga som är" är ingen "Tro på dig själv grej".
Det är nog mer en "acceptera ens brister". Fast vad vet jag, jag är blott bara barnet på 19 år och några månader. Jag fyller 20 i år, jag har absolut ingen erfarenhet alls av vad livet kan ge och ta, trots att man gärna vill tro att man varit med om så mycket redan vid 16 - 17 års åldern. Vad jag försökte mena var hur som helst att det är lättare att tro på sig än acceptera sig själv, mest för att tro på sig själv kan lätt övergå till skryt och hybris. Men det beror ju helt på vem man är.
Själv börjar jag stamma och få akut handsvett. Du känner säkert igen dig. Eller inte.
Usch jag pendlar mellan att försöka göra mig så lite speciellt så möjligt och försöka utmärka mig en liten gnutta.
Vem har sagt att just du ska va lycklig?

Men idag är det svensk vår. Åska, hagel och drivis. Nä, bara kallt kallt och åter igen jävligt kallt.
Det är planer som smids, framtider som beskrivs, drömmar som skapas, andra som suddas ut. Namn som glöms bort, andra som skrivs in.
Telefonnummer byts ut, burkar som dricks, paket som röks upp, lagar som skrivs.
Precis som alla andra år brukar va. Ungefär likadant och såklart helt annorlunda.
Jag gillar att jämföra mig på våren med en fiskmås i motvind. Påväg mot någonstans men ändå ingenstans. För att ingen ska misstolka så är det väl mest att jag försöker pusha fram sommaren så snabbt som möjligt medan våren mest består av jobb och andras plugg.

Men jag ska inte klaga. Adam är kär, glad och kan för en gångs skull betala för sig själv och väldigt bortskämd med att få va med om en lycklig vår.

Jag har såklart mycket kvar att lära mig. Som att faktiskt sluta oroa mig för så mycket, sluta noja mig över allt efter ett tag, inte för att jag måste. Utan för att man alltid gjord det förut, oftast helt i onödan och dom tillfällena det väl gått åt helvete har man stått där och sagt "Vad var det jag sa". Hellre en väntan besvikelse än en chockerande kris.

Och ja, jag är en mesig och feg människa. Mesig och feg på mitt sätt. Och visst. Jag kan bjuda på att vara "lilla adam" som dagdrömmer för mycket och ska hålla sig till det jag alltid gör. Men bara för att jag inte alltid säger emot betyder inte det att jag inte förstår. Mer att jag kan bjuda på att någon annan kan få känna sig ensam om att ha "rätt".

Jag accepterar min brist i att inte säga emot så mycket, fast det kan bli för mycket även för mig. Vad ska man göra för att människor ska förstå att jag tänker, jag finns, jag har faktiskt en tanke bakom det! Det är är väl därför man skaffar en blogg. Eller skriver dagbok. Eller allmänt öppnar upp sig såhär.

Men snabb update är en snabbupdate. Vi hörs igen när jag fått förklarat för mig vad det hära "twitter" är för något som alla tjatar som så fort jag äntligen lärt mig hur man går med i ett så kallat "event" på "facebook".

Våra händer gör entré.