tick tack

Efter nitton och ett halvt år tror man att man ska va van vid svängen.

Pojkar med piercing i ögonbrynet och kepsar på sne åker moped på min väg och jag sitter i köket med en sladdrig portion fläskpannkaka tillsammans med en burk sylt och två paket mjölk. Inte för att jag blev lång och stark av all mjölk jag druckit. Tro aldrig på en pizzabagares ord.

På andra håll är det ganska roligt att bara sitta och kolla på folk som går förbi. Här får man glad om bara någon går förbi. Och jag har nog aldrig vart med om att det var någon lustig att titta på.

Röksuget slår till igen men jag kan inte göra något för att dämpa det utan att bli attackerad med moralkakor och någon annans ångest. För här är vi nyttiga och hälsosamma, med vandringsstavarna i högsta hugg och en träningscykel i garaget tillsammans med möss och julöl från förrförra året. Inte att förglömma dom toppmoderna slalompjäxorna som var det absolut senaste man kunde ha. 1974.

Igår såg jag att min sandlåda har raserats till ännu ett trädgårdsprojekt. Tydligen hade dom mitt tillstånd, helt utan att jag visste om det. Det är skumt hur man går med på saker utan att gå med på dom. Som smällare i brevlådor och ägg på husväggar. Fast jag var alltid så klantig och kastade alltid mitt tonårsuppror när det fortfarande låg i fickan. Jag vet inte hur länge min jacka luktade sockerkaka efter dess.

Så gick alla och blev upptagna, bortresta, bortflyttade, sjuka och jag vet inte vad.
Antingen så är faktiskt alla väldigt upptagna eller så är det bara jag som glömde bort att skaffa ett liv i farten.
Men jag ska försöka hinna ikapp och sluta ta allt på så stort allvar.