jävla balanssinne

Herr Adam skriver sällan numera.
Varför vet jag dock inte, eller jo. Det är som det alltid har varit, och så som det vart för de flesta av mina närmsta vänner.
När man är depp och allt händer skrivs det för fulla muggar. När inte så mycket händer och man ändå trivs ganska bra med ens situation så händer inte så mycket.

Fast det var ju världens sämsta lögn..
Mycket borde skrivas, som det alltid är, jag vet inte om det är att jag spyr av allt som har med facebook, bloggar allt annat skit att göra. Ärligt talat har jag ingen aning om vad det beror på, men jag gissar att det är den där peppen som har strypts men ändå ligger kvar som en blöt filt.

Och inte gör man mycket åt det, jag ska vara glad som har jobb och ett säkert hem.
Men vem har sagt att det har något med livskvalité att göra..

Sen senast drog jag av mig min musche, gick tillbaka till gamla "koolers" bloggen vanor med efterklok samheter att inte skriva ner det. Det är helt enkelt inte värt det.
Hjärnan går på högtryck, jag har tappat fyra kilon de två senaste veckorna och gått ner en eller två byxstorlekar, att jag blöder näsblod utan anledning har aldrig bådat på något gott. Förut berodde det på stress, nu vet jag inte.

Min brist på uppmärksamhet ligger kvar som det alltid gjort (är man mellanbarn så finns det alltid där) och jag söker tröst i moneybrothers spellista från p3 musik från i fredags.
hjälper den då? jag vet inte. lite grann hoppas jag men inget kommer någonsin va säkert. Så mycket har jag lärt mig den korta stund jag funnits på denna jord och samtidigt som jag använder planeten som syndabock flyr jag från rymden. För om sanningen ska fram så finns det inget jag är mer rädd för så är det den. Många jag lärt känna har största rädslan vart att man skulle blivit ensam, något som jag aldrig direkt förstått. Man mår bra av ensamhet, tankarna och funderingarna blir mer objektiva, mer klara. Men därmed också känslokalla. Vet inte om jag någonsin kommer lära mig den dansen. Men mycket har jag fått sota för, dels för mina egna misstag och dels för tragedier jag inte ens haft ett finger med att göra. Jag ska inte klaga, jag har alltid lärt mig något av mina handlingar. Vissa har dock tagit längre tid än andra.
Redan i mellanstadiet fick jag lära mig att sätta upp mål är det viktigaste man måste göra, men jag är dock ytterst tveksam till det. Har jag blivit mer lycklig för det? Fullbordad? Mätt? Icke.
Törsten blir allt med starkare och högre mål pressas på och läggs på mitt skrivbord som om det vore en självklarhet att jag ville erövra världen. Jag undrar om Andy visste att det skulle bli ett krav att varenda levande människa skulle va känd i minst en kvart på jorden.

Samtidigt klagar mor och far på att jag är så bitter när det regnar.
Är jag bitter nu?
Nej, jag är full.
Bitter och berusad är två helt olika saker. Speciellt efter några pavor och gud vet vad hur många öl.
Men låt oss säga att jag är en jävligt negativ person. Som alltid klagar på allt och alltid gnäller för varenda minsta lilla misstag som ramlar in i min vardag? Jag har ju alltid varit den där gnällspiken genom hela min barndom.
Men man lär sig med tiden, jag blev motsatsen till vad jag var då. Istället för att protestera, gnälla, skrika, gråta och slåss så håller jag numera käften och tar det mesta med en nypa salt. Gnäller gör jag endast för de närmsta, för jag vet att dom kan ta det.
Men även det ska va en balansgång, jag som inte ens har något vidare balanssinne. Taskigt närminne och uselt logiskt tänkande. Det hade vart bra om man kunde sjunga eller skriva.
Men det kan jag inte.

Är jag dömd till att bli den personifierade Gustav Svensson?

Nej, men det är näst intill omöjligt att inte bli pushad till det, speciellt i en förort till en huvudstad som den här.


Jag skulle verkligen behöva lära mig att säga ifrån, för det här med att behandlad som om man visste mycket mindre än en annan får mig att spy. Jag vet att jag är riktigt sämst på matte och allt annat logiskt tänkande. Att jag bara är en ynka 89:a och har mycket kvar att lära mig. Men att tro att jag vet mindre än andra bara för att min röst inte hörs lika mycket, är nog bland det mest blåögda man kan göra.

Nu väntar sömn och drömmar om något bortom november regn i juni.

Hej.