Sa och sa, det var ju min tallrik?

Det regnar. Igen.
Inte för att jag borde klaga, två veckors stekande hetta ska man ju inte klaga på. Men i och med att jag är som jag är så finns det alltid något att vrida sig över. Det är så jag är, och så kommer jag alltid att vara.

Man skulle kunna citera Knorrhane från Saltkråkan. "Man är som man är, det kan man inte hjälpa." Tyvärr finns det fortfarande folk som Tyko Jonsson som skulle tolka det som kommunism.
Sa och sa, principer svämmar upp till halsen på mig, för att inte tala om moralkakorna.

Något som gräver mig är att det inte finns något att skriva om. Det borde finnas något att skriva om. Klart det finns något att skriva om. Dock inget som verkar nå upp till måtten. Så de som läst det här innan och tyckt att det vart värdelöst, du kan ju bara ana hur värdelösa tankar som springer runt innanför min panna just i detta nu.
I snart fyra år har jag fått höra att jag tänker för mycket, pratar öppet om för mycket, har för få hemligheter, skäms för lite, säger för mycket och gör för lite.
Mycket har ändrats på och förbättrats, det är väl det man ska göra. Lära sig efter sina misstag.
Men varje gång man klantar till det så tycks det vara något nytt slags av misstag. Så egentligen så lär man sig aldrig något. Man förändras aldrig. Man är den man är.

Det där är dock en tanke jag trilskas med om och om igen, beroende på vilket humör jag är på, vilken film jag nyss sett, vilken låt jag nyss lyssnade på, vilken person jag pratade nyss med.
Personer kan förändras.
Personer förändras aldrig.
Och jag vet att det finns inget svart eller vitt men det som får mig på villovägar är att det finns lika många citat från båda åsikterna vilket gör mig allt för snurrig för mitt eget bästa.

Jag antar att man är som man är, det kan man alltid förändra.