För två år sen.

2007 närmade sig med stora steg dom månaderna. Dock känns det som att dom tre sista månaderna tog minst tre år.
Alkoholiserade Poeters Bekännelser fanns på kartan! Inget vidare hopp om framtiden men en längtan efter bättre tider. Det var vi och vi var sjutton år och lärde oss aldrig att klä oss efter vädret eller när det var läge att sluta dricka.
Den vintern gav en skinn på näsan och vi blev uppläxade på våra mp3-spelare att vara ett as var något bra. Just eftersom då slapp någon annan sate va det.
Och mycket av det hänger i fortfarande!
Att vara känslokall är något man blivit ganska bra på, det hänger ett stort moln av hatkärlek över våra huvuden.
Solskenet faller även på våra håriga skallar, nackdelen är att vi inte märker det när den väl gör det.
Men Loke lärde oss hur vi skulle tampas med allt!
Och det tackade vi för, men det börjar kännas mer som ett handikapp numera.

Skål för alla oss som aldrig lärde oss veta hut!
Skål för alla oss som tänkte mer på andra än om oss själva.
Vi blev såhär mot vår egen vilja. Men vi har lärt oss att leva med det.



Men vad skriver jag egentligen? Jag glorifierar alkohol och brist på känslor.
När så egentligen inte är fallet? Jag har massor med känslor, tro mig jag drunknar i dom.
Och jag biter mig själv i nacken med att skriva så naket och öppet om något som jag säger emot mig själv om dygnet runt. Det velas mellan passion och glasflaskor. Men det har blivit så.
Valet är väl helt enkelt att bestämma åt vilket håll dom ska ta vägen.
Oftast försvinner dom ner på ett papper via min vänstra hands rörelser för att sedan gömmas och glömmas bort. Men dom trivs bra där. Fel, jag trivs bra över att dom finns där.
Och så kommer det förbli tills jag faktiskt börjar få saker och ting att klarna.

Inte för att det här var något intressant att läsa om för några andra, men jag börjar få slut på papper.