Ett litet finger

Inte för att jag förstår.
Inte för att jag borde förstå och inte för att jag kommer förstå.

Här tickar sekunderna förbi och vad som sågs som dagar och veckor blev till år och många år komma skall. Löften är inte så starka som man hoppades på när man var mindre, men jag är fortfarande liten. Jag har knappt varit med om något alls. Det har jag förstått sedan länge, jag har aldrig trott något annat.
Vad man än tror, säger och gör så kommer jag alltid vänta på att just det ska hända, inte för att jag vet vad "det" är och jag kommer troligtvis aldrig få veta. Eller vad vet jag? Det här är kanske bara ännu en fas i livet, ännu ett slags steg i mitten av något. Men visst har jag sagt att livet blir aldrig bättre än såhär och visst har jag sagt att det är nu allt händer. Eller var det bara jag som blev förd bakom ljuset i skuggan av en flaska vin?

Åren har blivit stora minnesluckor, man minns inte det man inte vill minnas, det krävs att någon annan ska rycka upp en och utsätta en för den plågan. Nu pratar jag inte om de minnesluckor alkoholen skapat i sina suddiga dagar. Mer bara alla de glada stunderna, just för att man ska kunna se fram emot något eller kunna leva i nuet. Och vem fan lever i nuet.
Det är mer bara en tröst att något bra kommer hända.

Och visst kommer något bra hända, jag kommer bara inte inse det.
Det är jul igen, och jag har förstått vilka månader ens liv tar fart och vilka månader allt går åt helvete. Det mesta handlar väl helt enkelt om att hålla en jämn balans.
Jag sitter och skriver som om jag visste så väl, rent skitsnack. Jag vet ingenting och jag har aldrig haft fötterna på jorden. Så jag frågar vad som krävs, för att få mig att bli nöjd. Men jag är inte den typen som blir nöjd.
Målen ersätts med nya mål. Och jag har ett förjävligt bollsinne.

Inga strumpor och nattens drömmars svett ligger och gror vid mina svettkörtlar. Inga strumpor och ett skitigt hår. Med en orakad hals och frukost mellan tänderna. För varje år som går svävar som fortare och fortare förbi. Att Vintern skulle bli så döv hade jag aldrig trott, samtidigt som jag visste det långt sen innan.
Allt ordnar sig med tiden.
Ta dig i kragen för i helvete. Klart slut.

Allt du trodde var lögn är sant

Jag klagar på typsnitt.
Mamma säger att jag bör ta tag i mitt liv och börja plugga igen. Pappa säger allt löser sig med tiden.
Stephanie saknar den gamla tiden, Jocke vill hoppa över tiden. Emelie vill ändra tiden.
Och jag klagar bara på mina och andras typsnitt.
Ett slagsmål med ögat och fingret varje helg får en att tvivla på vad man egentligen håller på med. Svårt att hitta något eget. Något att visa upp.
Något som jag skulle kunna kalla mitt.

Det döljer dolda berättelser bakom varje tavla och list, och vi ska gömma fler. Dessa ska dock icke gå förlorade.
Utan till de vi aldrig behöver träffade, de kommer kanske aldrig ens bli upptäckta. Men vi kommer inte bli bortglömda.

Från helg till helg bråkar man med sig själv om vad vi faktiskt vill. Trött på ölen, trött på borden, trött på servetterna, kvittona, kladdiga skorna, skitiga pissoarerna. Trött på den billiga spyan som smakar mer plast än eld och tårar.
Adam är trött på att helgen blivit ett tidsfördriv.

Jag ser ju fortfarande fram till helgen, men redan på söndagsmorgonen så har jag glömt bort varför.
Mamma sa att det var på tiden. Pappa säger det löser sig med tiden.
Vad hände med livsglädjen? Vad hände med planerna? Vad hände med revolutionerna vi skulle planera? Kupperna vi skulle göra? Fönstren vi skulle krossa? Väggar vi skulle spränga? Flaggor vi skulle bränna? Än så länge har vi endast lyckats tömma de flaskor vi skulle tömma.

Vi har många skepp att bränna men på ett skepp utan kapten är det svårt att välja kurs. Det har varit stiltje i snart ett år och kompassen fick ett eget liv för länge sen. Jag undrar hur kommande vår kommer se ut.
Jag inväntar våren med viss bävan, inte bara för att jag vet hur mycket som kan hända tills dess, utan också för jag vet hur lite som kan hända.

kapitel som borde gått förlorade

Jag dömer dig att jaga fram med hundar i ett drev
För alla brev du aldrig skrev och för va skitigt livet blev

Vi kallade oss för ensamma.

Ensamvargar. Är det så vi ska förbli?

Jag åkte in till stan för att tumma på några vinyler, men lät bli att slå till så jag skulle ha något att kunna gå och tumma på senare i veckan. Inte för att jag är den som klagar, jag har det så bra ställt.
Men att tampas mellan alla skäl i världen kontra inga alls gör en ganska likgiltig.
Och varför ska jag klaga på det, jag har det ganska bra jag.
jag använde halva lönen på att byta ut garderoben, som att se hösten som en start på något nytt och fräscht. Som man gör efter varje helg, varje månad, varje år.
Men ett favorittidsfördriv går inte att köpa för pengar.

Det råder stiltje i mitt bröst, och jag är inte ensam över det.
Varje år svär jag på att jag stannar inte en vinter till i denna stad, det är ett brutet löfte redan jag innan svurit på det.

Det värsta är att mitt bröst skriker skriv medan huvudet säger nej.
Inga sanningar att upptäcka idag, för det finns inga fler frågor.

And Im lost at the bottom of the world

För två år sen.

2007 närmade sig med stora steg dom månaderna. Dock känns det som att dom tre sista månaderna tog minst tre år.
Alkoholiserade Poeters Bekännelser fanns på kartan! Inget vidare hopp om framtiden men en längtan efter bättre tider. Det var vi och vi var sjutton år och lärde oss aldrig att klä oss efter vädret eller när det var läge att sluta dricka.
Den vintern gav en skinn på näsan och vi blev uppläxade på våra mp3-spelare att vara ett as var något bra. Just eftersom då slapp någon annan sate va det.
Och mycket av det hänger i fortfarande!
Att vara känslokall är något man blivit ganska bra på, det hänger ett stort moln av hatkärlek över våra huvuden.
Solskenet faller även på våra håriga skallar, nackdelen är att vi inte märker det när den väl gör det.
Men Loke lärde oss hur vi skulle tampas med allt!
Och det tackade vi för, men det börjar kännas mer som ett handikapp numera.

Skål för alla oss som aldrig lärde oss veta hut!
Skål för alla oss som tänkte mer på andra än om oss själva.
Vi blev såhär mot vår egen vilja. Men vi har lärt oss att leva med det.



Men vad skriver jag egentligen? Jag glorifierar alkohol och brist på känslor.
När så egentligen inte är fallet? Jag har massor med känslor, tro mig jag drunknar i dom.
Och jag biter mig själv i nacken med att skriva så naket och öppet om något som jag säger emot mig själv om dygnet runt. Det velas mellan passion och glasflaskor. Men det har blivit så.
Valet är väl helt enkelt att bestämma åt vilket håll dom ska ta vägen.
Oftast försvinner dom ner på ett papper via min vänstra hands rörelser för att sedan gömmas och glömmas bort. Men dom trivs bra där. Fel, jag trivs bra över att dom finns där.
Och så kommer det förbli tills jag faktiskt börjar få saker och ting att klarna.

Inte för att det här var något intressant att läsa om för några andra, men jag börjar få slut på papper.

2 + 2 = 5

Efter en ganska förvirrad helg grundad på en utsliten kropp och två flaskor rödvin njuter jag av söndagslugnet.
Kanske mest för att jag inte har något att göra imorgon?
Vad vet jag.
Hur som helst, efter ha sett Waking Life så sattes nya funderingar igång, jag vet inte riktigt hur det ska komma ut i och med att allt jag hade att skriva försvann ut i en konversation med Linda tidigare idag. Resten av min skrivlust försvann efter allt mitt slit att förstå mig på hur blogspot fungerar.
Enklaste sättet att förklara dagens tankebana hade ju vart att kopiera upp hela konversationen, tyvärr hade det inte vart så vackert. Speciellt inte som första inlägg på den här nya sidan, ett desperat försök att väcka liv i mitt skrivande.
Det är inte lätt att komma på något eget när det inte direkt händer något och det enda som snurrar runt i mitt huvud är navid modiri och gudarnas nya album.
Men jag lovar att jag inte ska citera något idag, kanske någon annan gång.

Egentligen tycker jag inte om själva begreppet att "blogga", eller hela bloggningskulturen. Men vem gör inte det. Jag har många ord som jag måste få säga innan jag blir galen.

Dagens funderingar ledde in på vad som är värt, vad som är riktig frihet, vad som är egentligen vad.
I och med att vi är bundna till logikens regler kommer vi aldrig få uppleva sann frihet i den materiella världen, matematiska formler har ersatt religionens regler. Skillnaden är att nu kan vi skriva matematiska upställningar om varklighetens bundna regler, istället för att bara lita på tron. Men vad gör den materiella världen mer sann en den själsliga världen?
Vi pratar om att det är insidan på en människa som räknas, samtidigt som vi föraktar drömmarnas regler och skräms över det som vi inte har svar på. "Det är dumt att dagdrömma" det drar ju bort tankarna från matematiken, som gör oss till civilingenjörer. Sådana som vi har sådan brist på.
Nej drömmarna är där vi upplever sann frihet, där matematiken inte längre fungerar längre och där den verkliga meningen kvarstår.
Har du inte tänkt på att vi har svårt att minnas drömmar? Samtidigt som vi har svårt att minnas verkligheten i drömmarna?
Kan det va så att det är endast i drömmarna vi lever i det verkliga nuet, då vi fokuserar oss just på denna stund som är precis då i denna sekund och förkastar dåtiden och slutar bry oss om framtiden. Eftersom de två inte ens finns. Vi kommer aldrig uppleva dåtiden eller framtiden just eftersom de kommer aldrig infinna sig i nuet. Istället för att fokusera oss på den stunden vi lever i så hämtar vi hela tiden information från våra erfarenheter av det förgångna samt våran eftertänksamhet i förberedande syfte om framtiden. Som vi inte ens kommer att uppleva? När du väl förstått att du drömmer så kan du också kontrollera drömmarna, fråga saker du annars inte hade frågat (i och med att du hade oroat dig för framtiden), men för dom frågorna använder vi inget språk, vi tänker endast tanken vilket gör att frågan formuleras exakt på det viset vi vill formulera det, inga missförstånd, inga andras perspektiv. Utan att personen du frågar förstår exakt hur du menar, utan ett språk. Ett språk som endast är symboler för en egna uppfattningar och värderingar. Värderingar som är helt unika för varje person. Detta gäller såklart endast de abstrakta ämnena varje människa känner till. Materiella ting har alla samma uppfattning om vad själva symbol till ord försöker förklara. Säger jag penna så förstår du vad en penna är.
Men frågor vi har om andra människor i vår närhet handlar sällan om materiella ting. Vi vill veta vad dom tycker, vad dom tänker, vad dom känner, just nu i denna sekund. Tyvärr är språket för outvecklat på den delen att vi kommer aldrig kunna förklara för en annan exakt vad vi vill/känner i och med att språket är inte tillräckligt utvecklat inom hela det området. Men vi borde ju kunna utveckla det snart i och med att hela världen bygger på kommunikation idag.
Tyvärr tror jag det är på väg åt fel håll, istället åt den högra hjärnhalvan drar sig koncentrationen till den vänstra och vi fokuserar oss på att utveckla det logiska ännu mer, försöka ta över den abstrakta delen av oss, den som faktiskt gör oss till människor och faktiskt förstöra personligheten in till ettor och nollor. Elektriska impulser och materia. Försöka skriva matematiska formler på att drömmar borde förbjudas. Vetenskapsmännen drömmer och artificiell inteligens, om att kunna skapa robotar precis som människor, jag har bara frågan varför? Varför skapa en människa på konstgjord väg endast för att skapa en utan det som gör den mänsklig.
I en moderniserad Frankensteinsberättelse hyllar vi när vi får en konsgjord människa byggd av kablar och ettor och nollor lyckas gå upp för en trappa. Nej då föredrar jag min högra hjärnhavla och den andra verkligheten som tar vid varje gång jag sluter mina ögon.

Och jag förbannar dom samtalen jag hade under min uppväxt med lärare om att mitt dagdrömmande var ett problem för min skolgång. Jag tänker aldrig ge upp för matematiken.