god natt

En helg som nästan fick mig att dö.
Dock inte för alla tömda flaskor, utan för en växande nervositet som grott sig under veckans gång.
Även om fredagens rus hjälpte till.

Luften gick ur mig, jag sov som ett barn inatt.

inte lika tragisk i guess

Ett ord som vilat på tungan dom senaste veckorna vars mening har fått bli analyserad av endast mig själv.

Varsamt.

Det låter inte så vackert som donny darko's cellardoor. Men det har en bra kombination av hårda konsonanter men ändå håller kvar sin mjuka vokal-klang. Och innebörden är ofta underskattad eller till och med ignorerad.
Ta det varsamt, en enkelt sak som både du och jag hört många gånger men när man har tråkigt på sitt knog så behöver man något annat att tänka på, glömma bort tiden lite.
Och ofta glömmer man gärna bort att alltid ta det varsamt, med dom som förtjänar det. Galenskap och vårdlöshet kan lätt gnola till ett magsår, ju äldre jag blir ju skörare blir jag. Och allt mer sällan lyckas jag uppnå någon slags frälsning av flytande klokskap.

Nu är vintern här, jag ser fram emot lite dramatik i mitt liv med viss bävan. Man är ju inte lika naiv längre som när vi var sjutton år..

29.10.09

Jag äter gammalt bröd och dricker vatten, sover som en timmerstock om natten.

Har inte känt en gnutta inspiration eller kreativitets lust på 5 - 6 månader, man skulle kunna kalla mig död. Och jag skulle så gärna vela ha en radio, bok eller bandspelare att dela all min kärlek och hat med.
Problemet med det hela är att man låter folk bestämma över en. Mot ens egen och dennes vilja. Men i grund och botten handlar allting om mat och bekräftelse, det har det alltid gjort. Och så kommer det alltid vara.
Så jag lyfter på hatten och tackar för mig, det här levernet var aldrig något för mig.

Jag hör av mig när jag inte är lika jävla tragisk.

13.10.09

"Jag tror inte på kärleksord, jag tror inte på sånger
Jag tror på vridna lakan och borttappade kalsonger"

Knulldjävlar och skitstockholm. Cigarettfimpar och bakisrus. Svett, ånger, magklumpar och spott.
Den här staden blir värre för varje år. Jag hatar Stockholm.

Jag hatar bristen av etik, moral och empati.

som om det vore nya tider.

Höst igen. För femtioelfte gången så är det september igen.
Det var samma sak förra året. Och året innan det. Jag tror bestämt att det var samma sak åren innan dess också.
Samma stol, samma låt, samma tankeflykt och samma hosta.

Kanske jag äntligen tappar rösten i år så jag slipper förklara varför varför varför. När det inte ens finns ett varför.
Det är väl helt enkelt så det ska va i guess.
Samma ruttna tv program från samma rum och samma påminnelse att du hann aldrig göra det du faktiskt skulle göra i sommar. Och självklart samma goda råd att aldrig hoppas på mycket, tänka med hjärnan och göra kloka val. Vilket jag aldrig vart bra på. Men man är som man är, det kan man inte hjälpa. Ibland är jag tråkig, ibland är jag bitter och ibland kan jag faktiskt vara en riktigt hyvens grabb. Men det känns för det mesta att jag bara är tyst och bitter. För bitter och nojig för att göra något åt det. Ställa raka svar och säga emot när det blir för mycket.
Men gång på gång skjuter man alltid upp det.
Nästa månad ska jag se till att göra något åt mitt liv, då ska jag börja skissa, skriva och knyta kontakter på riktigt. Dock är inte den här staden till för folk som vill tro på sig själva.
Mer "kunde du inte ha satt dig lite längre bort från mig, den här vagnen är tillräckligt stor"

En kniv i ryggen eller smäll på käften skulle jag behöva då och då. Så man slutar vara så feg för en gångs skull.

glas sparkar och slag

Jag grälar med tiden.
Jag skulle kunna skylla allt på den, för alla gånger jag haft för kort tid eller för mycket av det.
Den verkar göra allt den kan för att gå emot mig.
Vilket aldrig slutar bra. Tur att det är lätt att va efterklok. Inte för att det är lika uppskattat.
Men att vara klok i förväg har aldrig direkt uppskattats. Det är som konstnärer och musiker, uppskattas av dom flesta efter sin död. Och synd är väl det. Eller kanske inte, vi behöver ju något att skylla på. Nu senast i veckan har det ju varit reportage om att roten till all ondska är rökare. Men dom artiklarna kommer ju alltid vid jämna mellanrum då det inte finns något annat att skylla på. Snart är vänsterhänta roten till svininfluensan också.
Och ändå köper man det, utan en tanke på vilken skit det är. Bara för att man behöver något att slötitta på när man är bakis och jävlig.

Små tankar som bara kommer fram på pendeltåget, då har man tid att tänka.

Och jag anar att det var dags igen

"Jag är inte människa.
Jag är längtan."
Farväl Gullmarsplan.

Long time no see. Som vanligt eller hur?
Men nu sitter jag här igen trots allt. Eller halvligger, det beror på hur man ser det. Jag har sumpat överflödet av kuddar, jag sover trots allt oftast ensam här. Men lakanen finns kvar, och efter tusentals tvättar har dom blivit lenare mot min grund.
Fast när det väl hettar till trivs jag bäst utan något alls. Det är så det alltid varit, det är så det alltid kommer att va.
Det är så jag är.
Och jag borde veta vid det här laget vem jag är. Känns dock ganska mesigt och omoget att hävda att jag borde veta det vid min unga ålder, blott nitton år. Vad fan vet jag egentligen? Men jag ska inte tjata om dom tankarna en gång till.
Du har hört det förut, du vet vad jag kommer fram till och du vet vad jag kommer känna när jag vaknar på sju timmar. Tillbaka på noll.

Och jag funderar på.
"Du tänker för mycket" sa någon till mig för snart många år sen. Mor min tycker bara det är bra, att inte göra något förhastat eller galet. Medan en annan del säger att jag borde bli mer spontan, mer som förut, mer som dom dagarna jag hittades ensam däckad på mariatorget i mina egna magvätskor och fortfarande får höra att jag var söt. Det krävs ett visst självförtroende för det. Eller självförtroende är fel ord.
Mer att veta vart min plats är.
Så länge jag vet vem vart och när jag är har jag alltid varit mitt bästa, oavsätt psykiska och fysiska hälsa.
Varför ska allt vara som en bergochdalbana.
Hela resan mot framtiden och drömmarna gör mig åksjuk. Egentligen borde jag sätta mig på första bästa plan här ifrån, men jag som kanske andra tycker borde dra härifrån snarast har inget vidare behov av att fly.
Jag har aldrig varit den som stått med garden uppe, föredrar att ta smällen när den kommer och låta det gå över så fort som möjligt. Stolthet är något jag kan avstå ifrån. Dock brukar jag tajma in det när jag borde säga ifrån.

Kvitton, papper, digitaliserade utskrivna på HP's egna fotopapper som om det vore ge något starkare minne svämmar över under min säng så snart kan inte ens clownerna och monstrerna få plats. Jag saknar för mycket, tänker för mycket, gör för lite, pratar för lite vettigt och för mycket skit. Skriver för lite. Blodet pulserar ut genom ingenting likt vattenfalls elkraftverk. Runt runt runt, och historien upprepar sig själv. Det har de kloka alltid sagt.
Lär dig efter dina misstag.
Gör mer, gör mindre, håll käft, säg något bra. Sov gott, gör ditt jobb och ta ställning. Vad kommer det bli av en, alla frågar sig det till och från. Ibland flera gånger i timmen, minuten, sekunden. Och det händer att man fortfarande träffar på en drömmare i livets höstskede som fortfarande planerar inför sommaren. Jag fortsätter skjuta upp drömmen om en dröm. Som om jag inte hade ett val.


Kan jag ens skriva längre? Eller har allt bara blivit en lögn? En blandning av nostalgi, längtan och oro? Och då skippar jag ändå stressen och ångesten. Ångesten för vad? Stressen för vad? Vad har jag för tider att passa?
Hur många koppar svart guld jag borde tömma innan nästa rast för att orka dagen, vilka tankar jag borde tänka på för att inte tappa allt och flippa ur. Hur många gånger måste jag se Rambo för att förstå att jag inte är så stark som jag trodde att jag var när jorden snurrade runt solen för trettonde gången för mig.

Jag vet att jag är inte världens partyprisse och stannar upp till morgonen gryr vid varje utgång. Men ska det behöva så svårt att inte veta någonting?

Och om det ens finns någon som läser det här förtjänar du en klapp på axeln eller en öl. Men det har blivit svårt att läsa något som inte har ett dugg med kommande kväll att göra.

Jag undrar ofta vilka ni är.

Sa och sa, det var ju min tallrik?

Det regnar. Igen.
Inte för att jag borde klaga, två veckors stekande hetta ska man ju inte klaga på. Men i och med att jag är som jag är så finns det alltid något att vrida sig över. Det är så jag är, och så kommer jag alltid att vara.

Man skulle kunna citera Knorrhane från Saltkråkan. "Man är som man är, det kan man inte hjälpa." Tyvärr finns det fortfarande folk som Tyko Jonsson som skulle tolka det som kommunism.
Sa och sa, principer svämmar upp till halsen på mig, för att inte tala om moralkakorna.

Något som gräver mig är att det inte finns något att skriva om. Det borde finnas något att skriva om. Klart det finns något att skriva om. Dock inget som verkar nå upp till måtten. Så de som läst det här innan och tyckt att det vart värdelöst, du kan ju bara ana hur värdelösa tankar som springer runt innanför min panna just i detta nu.
I snart fyra år har jag fått höra att jag tänker för mycket, pratar öppet om för mycket, har för få hemligheter, skäms för lite, säger för mycket och gör för lite.
Mycket har ändrats på och förbättrats, det är väl det man ska göra. Lära sig efter sina misstag.
Men varje gång man klantar till det så tycks det vara något nytt slags av misstag. Så egentligen så lär man sig aldrig något. Man förändras aldrig. Man är den man är.

Det där är dock en tanke jag trilskas med om och om igen, beroende på vilket humör jag är på, vilken film jag nyss sett, vilken låt jag nyss lyssnade på, vilken person jag pratade nyss med.
Personer kan förändras.
Personer förändras aldrig.
Och jag vet att det finns inget svart eller vitt men det som får mig på villovägar är att det finns lika många citat från båda åsikterna vilket gör mig allt för snurrig för mitt eget bästa.

Jag antar att man är som man är, det kan man alltid förändra.

jävla balanssinne

Herr Adam skriver sällan numera.
Varför vet jag dock inte, eller jo. Det är som det alltid har varit, och så som det vart för de flesta av mina närmsta vänner.
När man är depp och allt händer skrivs det för fulla muggar. När inte så mycket händer och man ändå trivs ganska bra med ens situation så händer inte så mycket.

Fast det var ju världens sämsta lögn..
Mycket borde skrivas, som det alltid är, jag vet inte om det är att jag spyr av allt som har med facebook, bloggar allt annat skit att göra. Ärligt talat har jag ingen aning om vad det beror på, men jag gissar att det är den där peppen som har strypts men ändå ligger kvar som en blöt filt.

Och inte gör man mycket åt det, jag ska vara glad som har jobb och ett säkert hem.
Men vem har sagt att det har något med livskvalité att göra..

Sen senast drog jag av mig min musche, gick tillbaka till gamla "koolers" bloggen vanor med efterklok samheter att inte skriva ner det. Det är helt enkelt inte värt det.
Hjärnan går på högtryck, jag har tappat fyra kilon de två senaste veckorna och gått ner en eller två byxstorlekar, att jag blöder näsblod utan anledning har aldrig bådat på något gott. Förut berodde det på stress, nu vet jag inte.

Min brist på uppmärksamhet ligger kvar som det alltid gjort (är man mellanbarn så finns det alltid där) och jag söker tröst i moneybrothers spellista från p3 musik från i fredags.
hjälper den då? jag vet inte. lite grann hoppas jag men inget kommer någonsin va säkert. Så mycket har jag lärt mig den korta stund jag funnits på denna jord och samtidigt som jag använder planeten som syndabock flyr jag från rymden. För om sanningen ska fram så finns det inget jag är mer rädd för så är det den. Många jag lärt känna har största rädslan vart att man skulle blivit ensam, något som jag aldrig direkt förstått. Man mår bra av ensamhet, tankarna och funderingarna blir mer objektiva, mer klara. Men därmed också känslokalla. Vet inte om jag någonsin kommer lära mig den dansen. Men mycket har jag fått sota för, dels för mina egna misstag och dels för tragedier jag inte ens haft ett finger med att göra. Jag ska inte klaga, jag har alltid lärt mig något av mina handlingar. Vissa har dock tagit längre tid än andra.
Redan i mellanstadiet fick jag lära mig att sätta upp mål är det viktigaste man måste göra, men jag är dock ytterst tveksam till det. Har jag blivit mer lycklig för det? Fullbordad? Mätt? Icke.
Törsten blir allt med starkare och högre mål pressas på och läggs på mitt skrivbord som om det vore en självklarhet att jag ville erövra världen. Jag undrar om Andy visste att det skulle bli ett krav att varenda levande människa skulle va känd i minst en kvart på jorden.

Samtidigt klagar mor och far på att jag är så bitter när det regnar.
Är jag bitter nu?
Nej, jag är full.
Bitter och berusad är två helt olika saker. Speciellt efter några pavor och gud vet vad hur många öl.
Men låt oss säga att jag är en jävligt negativ person. Som alltid klagar på allt och alltid gnäller för varenda minsta lilla misstag som ramlar in i min vardag? Jag har ju alltid varit den där gnällspiken genom hela min barndom.
Men man lär sig med tiden, jag blev motsatsen till vad jag var då. Istället för att protestera, gnälla, skrika, gråta och slåss så håller jag numera käften och tar det mesta med en nypa salt. Gnäller gör jag endast för de närmsta, för jag vet att dom kan ta det.
Men även det ska va en balansgång, jag som inte ens har något vidare balanssinne. Taskigt närminne och uselt logiskt tänkande. Det hade vart bra om man kunde sjunga eller skriva.
Men det kan jag inte.

Är jag dömd till att bli den personifierade Gustav Svensson?

Nej, men det är näst intill omöjligt att inte bli pushad till det, speciellt i en förort till en huvudstad som den här.


Jag skulle verkligen behöva lära mig att säga ifrån, för det här med att behandlad som om man visste mycket mindre än en annan får mig att spy. Jag vet att jag är riktigt sämst på matte och allt annat logiskt tänkande. Att jag bara är en ynka 89:a och har mycket kvar att lära mig. Men att tro att jag vet mindre än andra bara för att min röst inte hörs lika mycket, är nog bland det mest blåögda man kan göra.

Nu väntar sömn och drömmar om något bortom november regn i juni.

Hej.

tick tack

Efter nitton och ett halvt år tror man att man ska va van vid svängen.

Pojkar med piercing i ögonbrynet och kepsar på sne åker moped på min väg och jag sitter i köket med en sladdrig portion fläskpannkaka tillsammans med en burk sylt och två paket mjölk. Inte för att jag blev lång och stark av all mjölk jag druckit. Tro aldrig på en pizzabagares ord.

På andra håll är det ganska roligt att bara sitta och kolla på folk som går förbi. Här får man glad om bara någon går förbi. Och jag har nog aldrig vart med om att det var någon lustig att titta på.

Röksuget slår till igen men jag kan inte göra något för att dämpa det utan att bli attackerad med moralkakor och någon annans ångest. För här är vi nyttiga och hälsosamma, med vandringsstavarna i högsta hugg och en träningscykel i garaget tillsammans med möss och julöl från förrförra året. Inte att förglömma dom toppmoderna slalompjäxorna som var det absolut senaste man kunde ha. 1974.

Igår såg jag att min sandlåda har raserats till ännu ett trädgårdsprojekt. Tydligen hade dom mitt tillstånd, helt utan att jag visste om det. Det är skumt hur man går med på saker utan att gå med på dom. Som smällare i brevlådor och ägg på husväggar. Fast jag var alltid så klantig och kastade alltid mitt tonårsuppror när det fortfarande låg i fickan. Jag vet inte hur länge min jacka luktade sockerkaka efter dess.

Så gick alla och blev upptagna, bortresta, bortflyttade, sjuka och jag vet inte vad.
Antingen så är faktiskt alla väldigt upptagna eller så är det bara jag som glömde bort att skaffa ett liv i farten.
Men jag ska försöka hinna ikapp och sluta ta allt på så stort allvar.

Konsten att jämt se allt som en självklarhet.

Och min oro flödar i massor.

Att jag inte skrivit på ett bra tag förklarar säkert att jag har haft fullt upp senaste tiden. Dock inte fullt upp i att tömma karaffer utan fullt upp med att bara va. Va själv, va i sällskap, va trött, va sliten, va ledig, va kär, va full, va lycklig.
Inge blod på tanden och inga papper på lager.

Men i och med att jag är precis som alla andra så börjar såklart även jag ana oro, jag menar. Vem har sagt att just jag ska va lycklig? Den smått paranodiska känslan av att någonting måste gå sönder kan även få en lugn stressbefriade slacker som jag att titta över axeln.
Det är en konst att inte oroa sig. Att känna fullt ut att jag faktiskt räcker till, och tro på det fullt ut. Trots att jag alltid tycker att jag kan göra bättre ifrån mig.
"Att duga som är" är ingen "Tro på dig själv grej".
Det är nog mer en "acceptera ens brister". Fast vad vet jag, jag är blott bara barnet på 19 år och några månader. Jag fyller 20 i år, jag har absolut ingen erfarenhet alls av vad livet kan ge och ta, trots att man gärna vill tro att man varit med om så mycket redan vid 16 - 17 års åldern. Vad jag försökte mena var hur som helst att det är lättare att tro på sig än acceptera sig själv, mest för att tro på sig själv kan lätt övergå till skryt och hybris. Men det beror ju helt på vem man är.
Själv börjar jag stamma och få akut handsvett. Du känner säkert igen dig. Eller inte.
Usch jag pendlar mellan att försöka göra mig så lite speciellt så möjligt och försöka utmärka mig en liten gnutta.
Vem har sagt att just du ska va lycklig?

Men idag är det svensk vår. Åska, hagel och drivis. Nä, bara kallt kallt och åter igen jävligt kallt.
Det är planer som smids, framtider som beskrivs, drömmar som skapas, andra som suddas ut. Namn som glöms bort, andra som skrivs in.
Telefonnummer byts ut, burkar som dricks, paket som röks upp, lagar som skrivs.
Precis som alla andra år brukar va. Ungefär likadant och såklart helt annorlunda.
Jag gillar att jämföra mig på våren med en fiskmås i motvind. Påväg mot någonstans men ändå ingenstans. För att ingen ska misstolka så är det väl mest att jag försöker pusha fram sommaren så snabbt som möjligt medan våren mest består av jobb och andras plugg.

Men jag ska inte klaga. Adam är kär, glad och kan för en gångs skull betala för sig själv och väldigt bortskämd med att få va med om en lycklig vår.

Jag har såklart mycket kvar att lära mig. Som att faktiskt sluta oroa mig för så mycket, sluta noja mig över allt efter ett tag, inte för att jag måste. Utan för att man alltid gjord det förut, oftast helt i onödan och dom tillfällena det väl gått åt helvete har man stått där och sagt "Vad var det jag sa". Hellre en väntan besvikelse än en chockerande kris.

Och ja, jag är en mesig och feg människa. Mesig och feg på mitt sätt. Och visst. Jag kan bjuda på att vara "lilla adam" som dagdrömmer för mycket och ska hålla sig till det jag alltid gör. Men bara för att jag inte alltid säger emot betyder inte det att jag inte förstår. Mer att jag kan bjuda på att någon annan kan få känna sig ensam om att ha "rätt".

Jag accepterar min brist i att inte säga emot så mycket, fast det kan bli för mycket även för mig. Vad ska man göra för att människor ska förstå att jag tänker, jag finns, jag har faktiskt en tanke bakom det! Det är är väl därför man skaffar en blogg. Eller skriver dagbok. Eller allmänt öppnar upp sig såhär.

Men snabb update är en snabbupdate. Vi hörs igen när jag fått förklarat för mig vad det hära "twitter" är för något som alla tjatar som så fort jag äntligen lärt mig hur man går med i ett så kallat "event" på "facebook".

Våra händer gör entré.

söndag

Kom och tänka på det idag.
Efter ännu en lycklig helg så som de senaste helgerna har varit de senaste två månaderna slog det mig.


Om jag inte hade gått dit, om jag inte hade tjuvrökt då, om jag inte hade suttit exakt där, om jag inte hade haft dom kläderna på mig, om jag inte hade gått till det där stället fast jag inte var så värst sugen. Hur hade det vart då?
Fast det är mest bara skrämmande att tänka så, i och med att man märker hur mycket man kunde ha gått miste om om man bara hade hade kollat åt ett annat håll, kommit på andra tankar.


Nästan allt som hänt i mitt liv som gjort mig glad har varit endast tack vare att jag handlat så som jag annars aldrig skulle gjort.

Jag förstår inte hur det går till. När man anstränger sig till att något bra ska hända så slutar det oftast med att att går åt helvete. Och dom gångerna man accepterar sin situation, handlar utan någon som helst omtanke eller i något speciellt syfte så händer alltid dom där sakerna som kan förändra ens vardag på ett ögonblick.


Jag både älskar och hatar att det ska vara så, men det låter ganska logiskt att det är så. Jag menar, sånt fick man ju lära sig redan första gången man såg aristocats eller lejonkungen.
Inte för att det här blev något djupgående eller långt inlägg. Men det var i alla fall något.

och nedräkningen börjar.

Runt runt i sovande kvarter, det är inte min grej att åka 520, aldrig varit och jag är glad över det.
Egentligen är klockan bara lite över nio men jag tror jag är så trött så jag borde gå och lägga mig och sova. Som jag nämde för några veckor sen så fortsatte vakumdagarna (tack du som hittade ordet jag sökte efter) men det börjar tina kring skorna. "Någon har slagit upp ett hål."

Det ni. Vem kunde ana det?
Men lika snabbt som ett farväl vid tricken på medis tog slut kom vintern tillbaka och där med min klumpighet. Utan attva det minsta rund om fötterna halkas det hemmåt och när jag väl vaknade så var vintern tillbaka. Fast jag ska ju sluta klaga och se saker och ting mer positivt, vilket jag alltid gör. Bara det att det är så kul att klaga. Ibland måste man få klaga. Men det slutar ju alltid med att jag klagar på att jag klagar.


Röda luckies, en trave disk, djupfryst fisk och gamla raggsockor. Ljumna lunchlådor och torkade läppar, skrynkliga lakan och en kudde på golvet.
Lite kylskåpspoesi under sänger som ramlat ner som jag aldrig orkat plocka upp, fram tills idag..
"Våra händer gör entré"

För att stoltsera min pondus ett litet slag ska jag bara hävda att herr adam klarade nog allt av att hänga upp ett skåp själv, så helt oduglig är jag inte. Sen om det sitter rakt eller ej är en annan fråga men jag gjorde mitt hemmagjorda vattenpass och körde på känsla. För låter lite charmigare än att att förlita sig på en luftbubbla.

Nu väntas en vecka utan luft. Men jag är glad i alla fall, det är underskattat att kunna känna och överskattat att kunna gå iväg utan att röra en min.
Visst är det bekvämt men inge vidare nyttigt.
Som att gå på bio för att se reklamen och antipiratbyråns näst intill stalinistiska propaganda med amerikaniserade uttryck.
Hur som helst så är allt bra. Fast jag är inte allt för glad för den här veckan. Men det är säkert bra det med.
Allt är ganska bra? För vädret är ju bra? Snö är ju faktiskt mysigt.

Ja, visst är det ganska tråkigt att höra om någon som för en gångs skull har det ganska bra. Lika tråkigt som att höra på om någons problem som ska vara så mycket mer speciella än någon annans.
För jag känner lite att jag försökt beskriva mitt glada humör den senaste tiden, som om ingen visste hur det skulle va.
Man skulle kunna tolka det som att jag ser er alla som idioter, eller att jag är en väldigt bitter och patetiskt person.
För att både ursäkta mig men ändå räta på ryggen kan jag ju säga att det är inget av de två alternativen. Jag vet inte riktigt vad, känns inte som jag vet någonting längre förutom vart jag vill ha mina händer och vem jag helst av allt skulle vela ringa just nu. Om det inte hade stört i semsterfriden.

Sen kan jag dock hålla med om att jag vart ganska bitter innan. Men det är mest för att jag ska få ut lite ilska på det skämtsamma ironiska sättet i och med att jag aldrig är sur eller förbannad. Tror inte jag varit arg på 3-4 år nu. Är det ens bra?

hur som helst. jag börjar räkna dagar och timmar på mina fingrar och tänker på fina ord.
tid går så mycket fortare som ovetande.

Tills våra händer gör entré igen, adjö.

bra va?

jag kom på något bra idag.
En sådan där svinbra tanke som jag skulle skriva ner här så helt okända människor skulle råka ramla in på och tänka:
Han är en bra kille, jag menar, tänker man så bra så måste man ju vara bra. För allt bra är ju bra?
Bra va?

Men jag kommer inte på det längre, så jag är inte så bra.
Fast det är jag just nu, inte på det sättet att skryta, absolut inte. Jag hatar att skryta.
Men bra på det där sättet som i att jag är faktiskt värd att vara ganska bra.
Jag har trots allt putsat alla skorna med dubbla skokrämer och efterarbetat med olika trasor i en viss ordning för den traditionella och mest stilrena putsen.
Då är jag värd det.
Men jag älskar att imponera på folk. Så dom kan tänka; Han är ganska bra, en sån person skulle jag fråga om vad klockan är utan att va rädd.



Ibland kommer man på så bra saker.
Det är synd att man aldrig har tid för att vara sådär bra.
Lönen går före.


Det är några snorungar som retar lillebror i skolan.
Jag kokar av ilska.
Det är bara jag som får reta honom och dom trampar på mitt revir.
Adam traskar in på krigsstigen.

För att avsluta med något bra så är det fredag imorgon.
En fredag av pillande fingrar, intrasslade ben och gärna en eller två bekännelser om sig själv man inte vågat kasta ur sig innan.

11 02 09

Visste du
Att jag har svårt för whiskey men lätt för rom?
Visste du
Att jag hatar lakrits och snor citat?
Visste du
Att jag har tvångstankar om indiska butiken och har svårt för att svälja?

Jag lever. För dom som undrade. Inte för att det är någon annan än mina kära vänner som ramlar in på den här "bloggen" då och då.
Dom vet ju redan att jag lever, eller? Med alla multimedia prylar, datamojänger och microvågsugnar som finns med i min vardag kan man ju tycka att jag borde vara så effektiv och faktiskt få en massa fritid över.
Men det blir det inte.
För varje mer grej jag hinner med på en dag så ramlar det alltid in dubbla antalet punkt på dagens "Ska göra" lista.
"Välkommen till livet" får jag höra varje fredag innan jag skämmer bort mig själv med veckans första öl.
Nu vet jag att jag är väldigt bra på att klaga på onödiga saker och att det finns tusentals som skulle vela ha det som jag. Det betyder dock inte att dom inte skulle klaga över det som jag gnäller om nu om dagarna.

Senaste året har jag lärt mig mer än väntat. Eller så har jag inte lärt mig någonting alls. Det beror på hur man ser det.
I och med att hela 2008 bestod av att dränka det mesta och lite till, leta ursäkter och sorger, fira vardagen och till sist varje namnsdag ledde till ett ganska osunt leverne. Men jag är bara 19 en gång.
Jag är bara jag en enda gång.
Och man ska ju ta vara på allt, även det man inte vill ta vara på. Men man ska känna att man lever.
Väldigt mycket män just nu.


Men jag har lärt mig att ta vara på ögonblick. Och faktiskt uppskatta det där.. tråkiga mycket mer.
För varje dag som går låter jag mer som Gustav Svensson i Svensson Svensson. Men jag kan inte rå för att han är den enda puräkta svensken med de rätta värderingarna och fortfarande har heder och moral i ryggraden.
Jag har lärt mig hur mycket jag tål. Vart gränsen går. När jag ska bli arg.
När jag ska hålla tyst. Att jag inte är så jäkla stark som jag var förut.
Att sport och motion borde räknas in som tortyr.
Att det faktiskt är väldigt skönt att ha tråkigt.

Under hösten 2008 så var allt som kallades för hopp och tro ganska.. utdött. Eller snarare utrotat i det som kallas för själen. Svårt för att känna, svårt för att skratta, svårt för att va arg, svårt för att va ledsen. Svårt för att vara någonting alls. 2008 skulle ju bli året då allt hände! Vad hände egentligen?
Nu är jag bortskämd, en massa hände. Jag tog studenten. Skaffade jobb. Tog en rejäl funderare över mina värderingar.
Blev besviken på mig själv då jag tycktes inte vara den människan som kunde ha värderingar och moral. Att nästan allt var bara ett medvetet skådespel, inget av sig själv och faktiskt.. Sant?
Jag märker redan nu att det jag försöker förklara kan inte förklaras med ord kommande från mig.
Men ja. Jag har ju faktiskt inte skrivit på ett bra tag. Kanske för att det inte hänt något. Kanske för att det hänt för mycket. Kanske för att jag faktiskt inte kunnat avgöra om något är bra eller dåligt.

Vad är anledningen till varför jag skriver just nu?
Kanske för att vi skålade på nyår och söp för ännu ett år rakt åt helvete.
Men vad kan jag säga om 2009 än så länge? Som med allt annat så går det aldrig som jag förväntar mig.
Här har man bävat för skitår helt beroende på arbete och pengar.
Så börjar det med att jag har svinkul, går jämt runt med ett leende på läpparna och hittar på något nytt varje helg?
Och jag börjar känna igen mig själv igen. En Adam som legat i dvala i snart 3 år.
Den Adam som faktiskt tänker lite igen och inte bara dricker för att nästa onyktra helg ska komma snabbare. 2009 har börjat.. förvånansvärt bra och jag gillar det. Det var länge sen något gick bra för mig och att jag själv faktiskt tyckte om det och ansträngde mig för att få det att förbli så.

Jag anar att det hör till med att växa upp att man faktiskt inte kan göra vad som helst och bara skita i vad som händer. jag är ju trots allt en människa som vill göra, säga och se saker och ting. Inte bara låta allt rinna förbi och vakna upp om 20 och undra vart fan min ungdom tog vägen.

Att jag tycker om allt just nu är ingen hemlighet.
Ge mig författarnas blod.